När vi köpte Nordlid tänkte vi att det skulle bli ett evighetsprojekt, där vi långsamt förvandlade det lilla torpet med sin igenväxta mark till något trivsamt.
Problemet är att vi insåg inte hur svårt saker kan vara och vilken tid det kan ta. Till exempel tänkte vi att det skulle gå snabbt att bygga kaninburen, det gjorde det inte. Dels för att vi aldrig byggt något stort och dels för att vi inte visste hur vi skulle göra. En dag blev en vecka.
Vi passade även på att riva ut och göra i ordning dasset, behandla och sedan måla det med linoljefärg. Men vi har aldrig blandat färgpigment heller, så det tog ett tag innan vi fattade att den gröna färgen vi köpt blev grön först när vi målade, inte medan vi blandade.
Hängrännorna för taket är fortfarande inte uppe, eftersom vi måste såga av de gamla rännorna då deras fästen är satta under plåttaket. På vissa ställen behöver vi även byta brädor för att de nya fästena ska få plats.
Krypgrunden är ett evighetsprojekt känns det som. Jag är dessutom aldrig där under utan roar mig mest med att röja sly och gräs.
På tal om sly så gjorde jag en rejäl rensning förra året och frilade mycket yta. Nu har det naturligtvis kommit nya skott, men jag behöver väl något att göra i år också?
När det regnade förra året så passade vi på att riva upp golvet i vinden (det var lagt plastmatta som stängde in fukten) och rev taket i "sovrummet." Så nu är det kaos där med. Varför inte liksom?
I år har vi inte hunnit vara så mycket på torpet, men buren har stöttats upp, dasset är klart till 99% och jag har börjat röja sly igen.
Nu i helgen ska vi inte dit, men snart börjar vår semester och då får vi förhoppningsvis något mer gjort.
Här kommer bilder på evighetsprojektet dasset:
Nyutrivet, plockat bort äggskal och döda fåglar som flugit in och inte hittat ut.
Skurat inför att oljas in.
Golv, tak och lister målade i "antik vit".
Väggarna och dörren fick en grönaktig färg vars namn jag glömt.
Separetter är inte direkt gjorda för kvinnor, men det är bättre än högt gräs.
0 kommentar(er)
